Från skräck till familjeunderhållning

Jag är närmast barnsligt förtjust i animerad film. Utan att tala om det för mina barn smög jag iväg härom veckan och tittade på Monsters vs. Aliens. I RealD och med engelskt tal. När jag uppmärksammade att det är skådespelare som Reese Witherspoon och Hugh Laurie som gör rösterna ville jag inte förstöra det första intrycket genom att höra svenska repliker. Vetskapen gör dessutom föreställningen roligare, då jag ser att de animerade figurerna har lånat utseendemässiga drag från skådespelarna.

Det sägs inget i reklamen, men ännu en gång har Hollywood klumpat ihop och återanvänt gamla synder. Vi som är vuxna känner igen de klassiska filmmonstren från 1950-talet, i lätt maskerad form: The 50 Foot Woman (Susan), The Blob (Bob), Flugan (Dr Cockroach), Monstret från Svarta lagunen (Link) och en personlig favorit - Mothra (Insectosaurus).

Den enorma rymdrobot som monstren får hjälpa myndigheterna att bekämpa är misstänkt lik Vor i James Blish klassiska sf-roman från 1958 med samma namn (på svenska utgiven under titeln Flammande fara). Tyvärr har jag inte hittat någon uppgift om den också har filmats.

De gamla monsterfilmerna var riktigt skräckinjagande, åtminstone för den samtida publiken. Ganska många av dem var riktiga kalkoner, men det spelade liksom ingen roll. Tonåringar, som då liksom nu var B-filmernas främsta publik, gillar att bli skrämda och har gärna överseende med logiska underligheter.

När jag i mina tidiga tonår såg flera av klassikerna i svensk television tyckte jag nog att de fortfarande var rätt läskiga. Specialeffekterna var dock inte övertygande, och med den digitala teknikens genombrott i filmskapandet har de gamla monsterfilmerna nu definitivt kvalificerat sig som mossiga i en yngre generations ögon.

Men de digitala monster jag såg förra veckan är inte ett dugg otäcka. Här är det meningen att vi ska tycka synd om dem, eftersom de är inspärrade. Monstren är rent ut sagt mesiga gullepluttar – degraderade från skräck till familjefilm. Det är väl i sin ordning eftersom deras originalversioner sannolikt inte heller skulle skrämma mina barn, möjligen med undantag för sjuåringen Sigvard.

Faktum är att mina barn är rätt hårdhudade. Det är inte mycket i filmväg som skrämmer dem. Alva har gillat skräckfilm sedan hon var i 8-årsåldern. Nu är hon 15 och rätt blasé. Då inträffar det i mina ögon rätt märkliga, att hon börjar uppskatta äldre filmer och anse att de är otäcka. Polanskis Rosemarys Baby, till exempel, skrämde henne riktigt rejält.

Barn utsätts för mycket underhållningsskräck och monster på TV och film. Serier om vampyrer, varulvar och demoner går det tretton på dussinet. Det är med andra ord inte mycket som lämnas åt fantasin, så tillvänjningen, toleransnivån, ökar. Men filmer där vi faktiskt aldrig eller i bästa fall under några ögonblick på slutet får se hemskheten i ögonen, där luras publiken att själv göra sig en föreställning om det ondas fysiska gestalt. Och det som finns i våra mardrömmars innersta mörka vrår är kanske mer skrämmande än vad filmskaparna kan trolla fram med sina digitala spön. För, handen på hjärtat: visst är det för det mesta läskigare att läsa en Stephen King-bok än att se TV-film baserad på en.

Och Monsters vs. Aliens då? En rätt kul film med bagatellartad handling. Det är skönt att The 50 Foot Woman blir återupprättad som en riktigt förnuftig människa efter att på 1970-talet degraderats till en knäppskalle i Darryl Hannahs gestaltning.

Och den uppgraderade 3-Dtekniken är ju på sitt sätt intressant formmässigt: platt och djup på samma gång. Nästan som att se en dockteater med utklippta pappersdockor och kulisser.