Håkan Axelsson 1958-2009

Det känns tungt att det första inlägget ska vara en dödsruna, men den person det är fråga om förtjänar denna heder. I går var jag med om begravningen av min gode vän och yrkeskollega, min son Tönnes gudfar, Håkan Axelsson. Han avled hastigt av sjukdom den 1 mars endast 51 år gammal, vilket borde få oss alla att begrunda tillvarons tvära kast.

Vid sin bortgång var Håkan Axelsson landskapsarkivarie på Åland. Innan han började där var han chef för Näringslivsarkiv i Norrland, Härnösand och hade tidigt i sin karriär arbetat bland annat på Riksarkivets nationalregister för enskilda arkiv, folkrörelsearkivet i Uppsala och Sjöfartshistoriska museet i Göteborg. Han var frimurare, filatelist, f.d. reservofficer och ofta anlitad lärare, däribland på Mittuniversitetet. Andra personer får skriva om hans insatser i dessa roller.

Jag hade ibland skäl att citera Mark Twain för Håkan:

”Att det ligger böcker staplade överallt i mitt bibliotek, på golvet, på stolarna, beror bara på att det är så gott som omöjligt att få låna bokhyllor av folk.” (Ur Klippt och skuret, citat samlade av Sven Stolpe, 1976)

Det är en träffande bild över hur det såg ut hemma hos honom. Håkans bildning var omfattande, inte bara när det gällde historia, arkivvetenskap och humaniora i allmänhet utan även annat, såsom topografi. Han läste allt han kom över som han tyckte verkade intressant. Själv nämnde han sitt tvärvetenskapliga umgänge under studentåren i Uppsala som grund för sitt breda intresse.

Han var också en person som var generös med sin kunskap och gärna delade med sig av den. I det avseendet var det en oerhörd förmån att ha honom som yrkeskollega. Ville man bolla en fråga med någon, var det bara att ringa Håkan – han hade alltid en åsikt. Och den var för det mesta välgrundad. Som relativt färsk i mitt nya yrke arbetade jag för honom på Näringslivsarkiv i Norrland under flera lärorika år. Jag kan utan överdrift säga att jag har lärt mig en mycket stor del av mitt yrke hos honom – antingen av honom eller genom de uppdrag som jag fick utföra under hans chefsskap. Jag var inte den ende som Håkan introducerade på arkivariernas arbetsmarknad. Genom dessa insatser fick han ett kontaktnät som var enormt. Hans betydelse för en yngre generation arkivarier kan inte överskattas.

Jag träffade Håkan när jag läste arkivkursen i Härnösand i mitten av 1990-talet. Vi blev rätt snabbt vänner. Vi hade förutom yrkesvalet och intresset för obskyra fackböcker flera gemensamma beröringspunkter; nästan lika gamla, uppvuxna i samma landsända (han i Söderbärke, jag i Hällefors 8 mil därifrån) och båda av nykteristiska, folkrörelseaktiva föräldrar. Även om han inte som jag hade fortsatt i nykterhetsrörelsen, förstod vi varandra väl.

Som vän hade Håkan en otrolig förmåga att knyta an till barnen i familjen, och barnen älskade honom. Han hade flera barnfamiljer bland sina vänner, kanske som ersättning för den familj han själv aldrig fick. Håkan brydde sig och fanns till hands såväl vid min son Samuels bortgång som vid min skilsmässa. Dessa erfarenheter av honom som stödjare delar jag med många av hans andra vänner. Håkan övernattade ofta hos oss, faktiskt så ofta att han slet ut en gästsäng alldeles själv!

Det tar ett tag för såväl känsla som intellekt att acceptera ett plötsligt dödsfall i vänkretsen. Någonstans är jag fortfarande beredd på att en oanmäld Håkan ska ringa på dörren och komma in för att förevisa dagens antikvariatfynd, givetvis tillsammans med en rejäl laddning godis från Ålandsbåten åt mina barn. Nära till skratt, alltid lika diskussionssugen, oavsett om ämnet gällde skrivstilar i folkskoleundervisningen vid 1840-talets mitt, äldre damers hemliga kakrecept eller lämpligaste utformningen av nya institutionslokaler.

Jag kan fortfarande höra hans skratt. Minnena är varma, saknaden smärtsam.

Håkan efterlämnar en syster och två bröder med familjer.